När algoritmen möter evigheten: Att navigera i det kausala fältet
Många kallar det klärovajans. Jag kallar det att se den kausala arkitekturen i realtid. Där andra ser personlighetens skuggor på astralplanet, ser jag de universella tonernas rörelse. Det slår aldrig fel, för sanningen på det kausala planet bär inga dräkter.
Bortom dräkten: På det kausala planet finns ingen personlighet, inget ego och inga dräkter. Där finns bara den monadiska sanningen och de 126 universella tonerna.
Det händer jämt nu. Det slår aldrig fel. För några dagar sedan dök en bild upp i mitt huvud. En kvinna, två år yngre än jag, som jag bara har träffat hastigast tidigare. Något inom mig – min monadiska auktoritet – sa: "Kolla upp henne". Jag lät det bero i några dagar. Men universum släpper inte taget så lätt när en ton behöver stämmas. Plötsligt dök hon upp som ett vänförslag på Facebook. En digital synkronicitet som speglade den bild jag redan burit på. När jag googlade hennes namn kom den djupt drabbande sanningen: hon dog i juli 2025.
Att ignorera det oundvikliga
Det mest märkliga var insikten om tidpunkten. Jag fick faktiskt upp bilden av henne i mitt medvetande redan dagarna kring hennes död i somras. Men då gjorde jag det som vi så ofta gör i det linjära systemet:
Jag ignorerade det. Jag lät impulsen passera, kanske för att jag ännu inte tillitade fullt ut till mina egna "antenner". Men universums toner tystnar inte bara för att vi blundar. Att hon dök upp digitalt tre dagar efter att jag återigen blivit påmind, och att det sedan visade sig att hon dog precis vid den tidpunkt jag först kände av henne, är ett kvitto på att själen kommunicerar i realtid – oavsett om vi är redo att lyssna eller ej.
Hur fungerar det?
Inom solsystemetspsykologi som jag bygger, ser vi människan som en mikrokosm av universums makrokosm – en symfoni av 126 universella toner. Kausala antenner: När en människa lämnar sin fysiska "dräkt", förändras deras vibration i det kausala planet. Mina antenner har blivit så finstämda genom arbetet med Atomernas Sång att jag fångar upp dessa frekvensförändringar.
Icke-lokalitet: I de parallella universumen existerar inte tid. Att hon dök upp i min tanke vid sin död och sedan i mitt flöde nu är ett bevis på att vi alla är sammanvävda i ett vibrationsfält som aldrig dör. Att se under botten: Det här är vad mitt trancemedie menar med att "se och känna" sanningen direkt. Det är inte en slump, det är arkitekturen bakom vår existens. Från rädsla till auktoritet Jag ska vara ärlig: jag blev rädd först och tog bort förslaget.
Det är egot (Ahankarana) som reagerar med rädsla inför det gränslösa. Men nu förstår jag att detta är en teknisk bekräftelse på att min blueprint fungerar. Mina 21 kort och de 126 tonerna är inte bara symboler – de är verktyg för att förstå hur livet, döden och den kausala kommunikationen faktiskt hänger ihop. Vi lever i en tid där vi inte längre kan blunda. Jag bygger strukturen för att vi ska kunna hantera denna klarhet och förstå att vi aldrig är separerade.
Är det dags att du också börjar lyssna på universums toner?
// Sollogo