När livet kräver mer än vad systemet erbjuder.

Vid sidan av mitt arbete som författare och karmisk arkitekt finns en annan verklighet: ansvaret för min gamla och sjuka pappa. ​

De senaste åren har många utbrända föräldrar tagit plats i sociala medier för att synliggöra sin kamp. Jag vet precis vad de pratar om. Jag har själv varit en utbränd NPF-förälder, och det var i den utmaningen jag tvingades utveckla de pedagogiska verktyg och strukturer som blev min räddning. ​Nu ser jag samma behov igen. 

Ansvaret när en förälder blir sjuk är minst lika stort som när barnen är små, men det pratas inte alls lika mycket om det. ​Nyligen höll pappa på att falla mellan stolarna. Vårdens instruktioner för hans medicinering var så otydliga att han tappade bort sig helt och slutade ta sina läkemedel. Han blev sämre, och frustrationen växte. 

Vården ansåg sig ha varit "jättetydliga", men för en sjuk människa räcker det inte med korrekt information – det krävs tydliggörande pedagogik. ​Min erfarenhet från NPF-världen lärde mig att om en struktur inte fungerar, är det inte människan det är fel på – utan designen. Jag tog fram ett eget läkemedelsschema (se bild) för att skapa den ordning som vården missade. 

Det handlar om: ​

Att skapa visuell trygghet i en skör vardag. ​

Att säkra rätt dos vid rätt tid, utan gissningar.

Att ge pappa den trygghet han förtjänar. ​

Jag vet inte hur folk tänker att livet ska vara, men jag vet att utan fungerande strukturer blir vi som anhöriga utbrända och de vi älskar blir lidande. 

Oavsett om det gäller barn med särskilda behov eller gamla föräldrar, är samordning och pedagogik en förutsättning för en värdig omsorg. ​Omsorg är en kärlekshandling, men det är också ett komplext logistiskt arbete.