Socker smälter i regn: Från bekräftelse till Arkitektur

Det fanns en tid då jag trodde att jag behövde en spegelbild för att vara hel. Vi fostras i en livscykel av hus, familj och trygghet, men jag har vandrat ensam i mina tankar mitt i den stabilaste av grunder. ​Min resa började långt tidigare än jag då förstod.

Redan som femåring kände jag av min tvillingsjäl och som tolvåring kände jag av min motpol – dessa krafter som i bakgrunden började omdirigera mitt psyke och förbereda mig för det som komma skulle. Men det var först för tio år sedan som min tvillingsjäl klev in i min fysiska verklighet och gjorde resan påtaglig. ​

Han var den som fick mig att känna mig sedd, den som kallade mig Kleopatra och Nefertiti. Han skrev de vackraste kärleksbreven och ringde varje dag för att bekräfta min existens. Jag minns hur han sa att jag absolut inte fick gå ut när det regnade – för "socker smälter i regn". ​Det var en romantisk dröm, men han var inte slutdestinationen. Han var vägvisaren som ledde mig tillbaka till motpolen och den djupa, alkemiska processen. ​

Resan genom spegelbilden ​

Mötet med motpolen handlade inte om vackra ord, utan om en omdirigering av hela mitt väsen. Det är en resa som handlar om att möta sin spegelbild och se egot förlora sin makt. Det är en smärtsam men nödvändig alkemi som jag har burit med mig sedan barnsben, men som nu har nått sin fullbordan. ​Idag förstår jag att denna resa handlade om att resa kraften – den kraft som ger svaret på hela universums uppbyggnad. När man ser den ordningen behöver man inte längre bekräftelse för att överleva. Man slutar vilja vara "socker" och börjar istället bygga fundament. Det finns så mycket mer att säga men jag väljer att stanna här....