Bioupplevelsen och evolutionens spegel

Det händer faktiskt inte så ofta att jag går på bio. När jag väl gör det brukar det bli en liten stund av reflektion  oftast i samband med "mellandagarna" under jul och nyår på den lokala bion, eller när det dyker upp en film som faktiskt väcker ett djupare intresse. En sån film som ger utrymme att sitta kvar i eftertanken och fundera på hur historien egentligen speglar den mänskliga evolutionen.

​Igår såg jag filmen om Odyssey. 

Berättelsen kretsar kring slaget om Troja, intåget och det råa, bestialiska våld som präglade erövringen. Det är en skildring som tydligt blottlägger hur människan har rört sig genom sin medvetenhetsutveckling, både själsligt, genom naturrikena och i mötet med de dominerande gudakrafterna under den eran. ​

Illusionen av mörker och gudar ​.

En sak som slog mig under visningen var hur människan under den tiden levde i tron att man kunde erövra gudar, och att en del av  gudarna i grunden var onda. Det visar hur lätt det är att fastna i en illusion där man tillskriver mörkrets krafter till gudomligheten själv. ​

Visst finns det en kärna av sanning i att vi styrs av ett karma som hanteras av olika härskare, där mörkret fäster sig på de plan som människan för tillfället är polariserad till. Det tar sig olika uttryck beroende på vilken nivå det är knutet till, vare sig det handlar om makt, bestialism eller andra drifter. Men det som upplevs som yttre styrning är i botten den eviga lagen om orsak och verkan, den absolut största lagen som styr mänskligheten så länge man är bunden till materien. ​

Beröringen med astralplanet

Det var också fascinerande att se hur regissören hade gestaltat Odysseys kontakt med astralplanet. Scenen var faktiskt uppbyggd på ett sätt som gjorde det tillgängligt för en bred publik, även om filmen i sig inte sätter ord på vad det faktiskt är. ​

Astralplanet är ju inte den ultimata sanningen, utan snarare den dimension där allt som någonsin har levt och funnits vilar, inklusive det mörker och de rädslor som präglar mänskligheten. Det syntes tydligt i gestaltningen, och man kan undra om regissören själv fullt ut förstod att han faktiskt satte upp en exakt scen för mötet med astralplanet på en nivå som går att greppa. ​

Under filmen reagerade den vän som följde med på en scen där de fångades av jungfruröster, ett inslag hon aldrig stött på i den traditionella historiebeskrivningen. Men det handlar om något djupare: när man dras med av olika toner och röster. Hela universum består av toner, men människan har en tendens att endast läsa av tillvaron som siffror, utan att förstå de underliggande tonerna och ljuden som verkar genom olika dimensioner och plan. 

Den som är lägre kopplad riskerar att fångas i just dessa toner, i den illusion som eldar på rädslor och maktbegär. ​

Från instinkt till själslig koherens ​

Resan i filmen blir i slutändan en vacker skildring av Odysseus egen inre utveckling. Från att ha varit driven av de lägre rikena, som mineralriket, växtriket och djurriket, stiger han upp i det mänskliga stadiet, länge formad av det jordiska riket och egot. ​Först när han når själsriket börjar kontakten med själen på riktigt. Det är där insikten om det egna maktmissbruket landar, vilket banar väg för transformationen till en god människa som slutligen står i kontakt med sin egen koherens.