Mellan det som är och det som kallar

Det finns en tyst sorg i att leva ett liv som man har vuxit ur. Som att försöka passa in en eld i en liten papperskartong. ​Just nu känns det invanda inte längre som en trygghet, utan som väggar som kommer allt närmare. Jag går kvar i samma rum, pratar samma språk och lever i samma vardag som förut – men inuti mig har en annan klocka börjat ticka. 

Jag kallar det för den vertikala tiden. ​Det är den där rösten i bröstet som inte bryr sig om logik, pengar eller vad som anses vara "rimligt". Den drar mig uppåt, framåt, bortåt. Den viskar om ett uppdrag och en frihet som känns mer verklig än möblerna i mitt vardagsrum. ​

När den vertikala tiden krockar med den vanliga, horisontella vardagen, uppstår en friktion som gör ont. Det är en inre elektrisk spänning som gör mig rastlös, olycklig och instängd. Det är känslan av att veta att dörren egentligen är öppen, men att fötterna fortfarande står kvar på det gamla golvet. ​Jag vet att jag inte kan forcera framtiden, men jag kan inte heller längre låtsas som att jag hör hemma här. Jag står i sprickan mellan det som är och det som kallar. ​ Det är en ensam plats, men det är också där kraften föds. För i den där friktionen, i det där skavet som känns outhärdligt, börjar materian till slut att ge vika. ​Jag väntar inte längre på tillåtelse. Jag väntar bara på att den inre rörelsen ska bli starkare än väggarna som håller mig kvar.