Om healing och min upplevelse- Anteckningar från en gammal dagbok

Det var en gång för länge sedan, men minnet av det bär samma klara ljus. Att blicka tillbaka på en sådan stund visar hur djupt upplevelsen har satt sig i kroppen och själen.

Det finns stunder i livet då tiden tystnar och rummet omkring försvinner. Det är ögonblick då det gamla skalet spricker och själen tillåts ta plats i sin fulla essens. Det var en sådan stund. ​

Rummet är dämpat. Jag lägger mig ner på sängen och känner hur filten omsluter kroppen. Anna lägger stenar i mina händer, intuitivt och helt närvarande. En sanningens sten i vänster hand och en bergkristall i höger. Stenarna placeras varsamt på halsen, på hjärtat, solarplexus och rotchakrat. Tårarna bränner bakom ögonlocken. 

Jag kniper ihop dem och kämpar emot för att inte låta dem falla. Kroppen börjar skaka på det där sättet som den gör när gråten hålls tillbaka och stängs in. Jag blundar. En ensam tår rinner längs kinden och landar i örsnäckan. Plötsligt fylls rummet av ljus. Genom de slutna ögonlocken tränger ett bländande vitt sken som lyser upp allt omkring oss. ​

Anna rycker till, drar ett djupt och kärleksfullt andetag och förmedlar det guiderna viskar. Du är oerhört kraftfull med oändligt mycket ljus och kärlek. Du bär ljuset, du är en ängel, du behöver veta det, säger Anna.

Hon beskriver hur en urkraft står förankrad stadigt i jorden. En kärlek så stor och ursprunglig att hon liknar den vid Jesus, den bild av gränslös barmhärtighet som står vid mina fötter. Och så närmar sig ärkeängeln Mikael. Anna drar efter andan. Han står här vid din sida och håller upp ett gult ljussken som tar en annan form och inte längre är runt, det är ett barn. Barnet är gult av ljusstrålar, det är så påtagligt, utbrister Anna. ​

I samma sekund känner jag av honom. Jag ser barnet. Jag ser den sorg som har förföljt mig så länge, smärtan av övergivenhet och känslan av att aldrig duga eller att inte vara tillräckligt bra för någon. 

Rädslan att alltid bli lämnad. Ärkeängeln håller barnet i sin famn, trycker det mot sitt hjärta innan han höjer det mot skyn. Ljusstrålarna strålar kring det vackra barnet och tårarna strömmar ner för mina kinder. Båda mina örsnäckor fylls av tårar och jag ler samtidigt som jag skakar för att inte gråta för högt. Så många tårar. Anna snyftar en stund, snörvlar och drar ett djupt andetag för att gråten ska stilla sig. 

Acceptans och kärlek, du är bra precis som du är, viskar hon. ​En enorm värme sprider sig mot huvudet, hjässan och tinningen. Värmen lägger sig som en krans runt huvudet och rör sig långsamt ned mot hjärtat för att omsluta det i en slutgiltig bekräftelse. En trygghet som ingen någonsin kan ta ifrån mig. ​Så kommer en oväntad suck från Anna. 

Min själ visar sig som virvlande solkatter som kommer in och dansar i rummet från skyn och ner där ärkeängeln Mikael står. Hon brister ut i glädje och skrattar. Ja det är du, din själ är som solen, du kan få vem som helst att le i de allra svåraste ögonblicken, det är din själ, åh så värmande den är.

 I den stunden avtar ledsamheten och tårarna upphör. Jag försöker andas och drar djupa andetag. ​När fyrtiofem minuter har passerat ligger jag kvar i stillheten och känner att det inte finns några tårar just nu, att mycket av det som gjort ont inte längre är en så stor del av mig. Anna drar fingrarna genom sitt hår och sedan över ansiktet. Herregud, vissa människor, det blir så starkt. Tacksamheten över denna upplevelse bär på en bottenlös kärlek. Minns du första gången vi såg varandra? Jag känner att du och jag är från samma plats, vi har vistats på samma plats.