Själens mörka natt

​I Blå vilja gjorde jag en sista justering. Jag upptäckte under korrekturläsningen att kapitel 20 och 21 flöt ihop i varandra, vilket visserligen inte är helt ovanligt. Jag vill ju så gärna vidareutveckla sakerna för att hjälpa läsaren att förstå bättre, men jag har märkt att jag ibland råkar berätta samma sak igen fast med andra ord. Sådant där är ju så svårt att upptäcka direkt i ett Word-dokument, medan det blir mycket tydligare när man skriver ut manuset på papper. 

Hur kunde jag vara så blind att jag inte såg detta förut? ​

Nå väl, kapitel 20 handlade ju om mörkret som tar sig uttryck i AI, så jag skrev ihop ett kort kapitel om själens mörka natt, och jag tänkte visa dig det här korta kapitlet som ett litet smakprov ur Blå vilja – Avatarens födelse. ​

Jag hade egentligen inte tänkt det, men jag insåg när jag läste igenom min tredje bok, Yod Stellium, att alla böckerna faktiskt följer en röd tråd kring hur medvetandet utvecklas. Människor borde ju förstå med den här tydligheten. Men på mitt alldeles särskilda sätt bröt tonerna igenom materian, och det högre skrattade till och sade: 

"Kära vän, ha inte så bråttom att tro det, för det handlar ju om cyklerna, schemana och utvecklingskedjorna. Precis som du ibland tycker synd om dig själv för att  vara här på jorden som har en sådan tröghet när du vill fram med kunskap som finns på helt andra planeter." ​I alla fall, här kommer det korta kapitlet:

 ​Från kapitel 21 – Blå vilja: Avatarens födelse ​

Människans utveckling och resa skiftar beroende på vilken väg hon vandrar och vilken rund hon står på. Men det kommer en tid i de större cyklerna när hennes psyke tvingas till en fullständig omdirigering. ​Hon förlorar sig själv i tiden och famlar i ett evigt mörker. Vilsen av lögner och borttappad av sanning, förlorad i den rymd där tomheten greppar tag om både hjärta och själ. Ingenting är längre som förut. Människan står i ett vakuum där dagar flyter i varandra, där veckor blir till månader och år. ​Allt det som en gång skänkte glädje och fyllde tillvaron med skönhet har tystnat. Hur mycket hon än försöker finna ett fotfäste, har tiden skapat ett oöverstigligt vakuum mellan evigheten och nuet. Hon söker, hon famlar, men möts av likgiltighet. Tiden och världen har skiftat ansikte, och hon väljer ensamheten.

Text: Linda Rosen