20 år av tystnad: Vad var det vi mötte i skogen 1994?

Titta på den här bilden. Så här ser det ut i dag – en ganska vanlig, stillsam skogsväg omgiven av träd och mossklädda stenar. Men jag ska ta er med tillbaka till en helt annan tid.
Till sommaren 1994. Då såg det inte alls ut så här; då var det mycket mer igenväxt, vilt och dolt. Det här är historien om något som min vän och jag upplevde i ett helt vaket tillstånd, en händelse som för evigt förändrade vår verklighetsuppfattning och som det tagit oss decennier att få ordning på.
Det var bara några veckor kvar på sommarlovet 1994, och jag skulle fylla 16 år till hösten. Det var en molnfri dag med klarblå himmel, svensk sommar när den är som bäst, med fågelsång och gröna skogar.
Min killkompis hade kommit hem till mig eftersom han fann en sällsynt trygghet i att vara där, ute på landet.Det fanns inga krav och inga prestationer. Själv var jag en lugn tjej som tillbringade dagarna med att lyssna på musik, skriva och utforska skogen.
Vi skilde oss nog från många andra tonåringar på den tiden; vi föredrog långa promenader framför impulsivitet.Den här dagen bestämde vi oss för att gå längs asfaltsvägen som leder över Hamreberget.
Vi hade gått långt, förbi berget, nerför det och runt omkring det, tills vi hamnade i ett djupt inre tillstånd av kontemplation. Det var som om våra huvuden var uppe i himlen och allting runtomkring blev avlägset.Plötsligt hörde jag en röst inom mig som sa: titta till höger.
Jag såg en lockande, igenväxt stig som ledde in bland uråldriga granar som reste sig mot skyn. Jag sa till min vän: "Kom, vi går in här." Han följde med utan att tveka. När vi klev in på den lilla stigen kändes det som att det bara klickade till uppe i huvudet.
Allting förändrades på en sekund. Hela kroppen blev plötsligt så dåsig, och det var som om tiden saktades ner.
Det blev fruktansvärt svårt att röra sig framåt; varje steg krävde en enorm kraft och gjorde mig alldeles trött och slut. Luften förvandlades till en tjock tyngd över oss och när jag tittade ner på marken upptäckte jag något märkligt: den typiska svenska skogsleran hade blivit alldeles djupröd, som färgen på en löparbana. Min kompis tittade på mig och utbrast: "Herregud, vad händer?"
Och så hände det mest omtumlande. Det var som att världen omkring oss slets itu. Den klarblå himmeln och den omgivande skogen försvann helt, det var som att skogen plötsligt var borta och i stället stod vi i ett öppet fält. Samtidigt skiftade hela atmosfären och ljusskenet slag om från det blå till ett kusligt, gulaktigt sken.
Mitt i allt detta stod vi vid en ensam buske som fanns där helt för sig själv. Det var helt vindstilla, men plötsligt började ett blad röra på sig, sedan ett till, till dess att hela busken skakade och vibrerade våldsamt. Ur busken hördes ett dånande ljud som från ett gigantiskt djur. Med en ofattbar kraft bröt någonting enormt och osynligt fram ur busken.
Jorden dånade när det sköt iväg och rusade bort från oss. Vi stod kvar i total chock, helt oförmögna att förstå vad vi bevittnade. Men lika snabbt vände det om och kom stormande tillbaka i full fart rakt mot oss.Paniken slag till och en desperat flykt tog vid. När jag skulle kasta en blick bakåt snavade jag och föll handlöst till marken. Jag körde ner fingrarna i den röda jorden.
I den sekunden, när de tunga andetagen flåsade mig i ryggen och jorden skakade så våldsamt att jag trodde den skulle spricka itu, sköljde en vidrig skräck över mig. Jag tänkte: Vad är bäst att jorden öppnar sig och jag ramlar ner, eller att bli uppäten av det här som jag inte ens kan se? Jag skrek rakt ut att jag inte ville dö.
Min vän kastade en blick bakåt och såg att jag låg där. Jag såg skräcken i hans ögon och hur han tvekade i bara en halv sekund, lamslagen av ren rädsla.
Men sedan tog han ett blixtsnabbt beslut, sprang tillbaka fram till mig, slet upp mig från marken, och tillsammans sprang vi allt vad vi orkade genom skogen, över berget och ut på ängen tills vi nådde vägen. I samma stund som vi kom ut i öppenheten stannade allt upp lika abrupt som det hade börjat.
Väl hemma försökte jag försiktigt fråga pappa om det varit någon jordbävning, men fick till svar att inget sådant hade inträffat.
För att skydda mig själv sköt jag undan upplevelsen och lät den bli som en dröm. Kontakten med min vän bröts därefter.Men händelsen lämnade oss aldrig i fred.
År ut och år in bar vi på samma minne, och min vän återvände till och med till platsen i efterhand utan att våga gå in.
Först långt senare, år 2018–2019, sökte han upp mig igen. När vi började prata märkte vi till vår förvåning att vi båda kom ihåg exakt samma sak ned till minsta detalj klicket i huvudet, det gula ljusskenet, skogen som försvann och den osynliga varelsen.
Det var ingen dröm. Det hände på riktigt den där sommardagen 1994. Min vän har också berättat nu i efterhand att jag var chockad över händelsen, att han försökt att prata med mig men jag inte velat prata om det där och då. Jag vet ju då jag själv har åkt till den igenväxta stigen utan att gå in där igen. Nu kan jag se på denna händelse med tacksamhet, precis så som min vän gör.
Han är tacksam över upplevelsen och än i dag söker han sig till dessa trakter, utan att gå in, just för att försöka förstå det de logiska sinnet ibland har svårt att greppa.
