Det som bär oss genom livet – Tankar om att våga vara sig själv

Av: Blå Lilja ​

När jag förlorade min bror insåg jag något som skakade om hela min syn på livet. Plötsligt stod det klart för mig: livet handlar inte om pengar, status eller yta. De verkliga värdena blev tydliga – närhet, trygghet, kärlek och lärande. Det är dessa värden som bär oss genom livet, inte materiella framgångar. ​

Att våga visa sitt rätta jag

 ​Jag ser hur människor ständigt försöker anpassa sig för att passa in. Men innerst inne bär vi alla på drömmar och sidor av oss själva som vi inte vågar visa. ​Jag vet det, för jag har själv stoppat mig många gånger. Jag har velat sminka mig eller klä mig annorlunda, men valt bort det för att inte sticka ut. Jag har tänkt att varken mina vänner eller min kille skulle välja mig om jag var den jag egentligen ville vara. Rädslan att bli utstött, att förlora dem jag håller kär, har ofta varit starkare än viljan att vara sann mot mig själv. ​ Om vi människor vågade visa våra rätta jag, tror jag att världen skulle vara hundra gånger mer kreativ. Vi hade upptäckt förmågor vi annars gömmer undan, bara för att vi är rädda för vad andra ska tycka. ​

Barndomens sår ​

När jag ser tillbaka på min barndom minns jag tydligt känslan av att inte räcka till. Redan i lågstadiet kände jag mig annorlunda. Jag blev sällan bjuden på kalas eller myskvällar, och när jag väl blev det, märkte jag ofta att det var på låtsas. Jag var den man egentligen inte ville ha där. ​ Jag lärde mig tidigt att jag dög först när jag bjöd på något, pennor, saker, små presenter. Det var mitt sätt att köpa vänskap, för att åtminstone för en stund känna mig omtyckt. ​Mina syskon var min trygghet när jag kände mig ensam för att jag inte hade några riktiga vänner. Jag har många syskon, och de fick mig alltid att skratta. Men när de började flytta hemifrån försvann något av min vardagliga glädje. Jag minns särskilt hur tomt det kändes när de åkte till sin pappa. Jag blev ensam kvar, övergiven, även om jag visste att de inte gjorde fel. ​Jag minns att jag ibland till och med önskade att de skulle bli osams, bara för att de skulle vilja komma hem till mig istället. Det var en barnslig tanke, men den kom ur en längtan efter närhet och gemenskap. ​Jag hade ingen pappa... i alla fall inte någon pappa som riktigt fanns där, till skillnad från mina syskon. 

Mina syskon hade en, och de hade varandra. Jag hade min mamma, som alltid gjorde sitt bästa för mig. Det vet jag, och det tar jag aldrig för givet. Men känslan av skillnad fanns där. ​Vissa stod mig närmare. Jag minns särskilt hur min syster spelade gitarr och sjöng. Det var något av det finaste jag visste. Ändå kände jag ofta att jag var den störande, jobbiga ungen som alltid ville vara med, som aldrig fick tillräckligt. När mina syskon samlades försökte jag vara med, för jag ville bara vara en del av gemenskapen. Men jag var liten – oftast för liten, för mycket.

Familjen och den egna vägen ​

Många säger att det är lätt att vara yngst. Men för mig har det inte alltid varit lätt. Jag fick mycket, men det var inte det som betydde något – det var tiden med min familj. Jag älskar min familj och kommer alltid att göra det, men alla har sin egen resa och sin känsla av hur de upplever saker. ​Jag vet att var och en i min familj har sin upplevelse och sin synvinkel av allt, och alla har rätt till sina egna känslor. Det alla måste komma ihåg är att ingen familj är perfekt. Man kommer att gå igenom svårigheter genom hela livet, och jag har en lång väg kvar på min egen väg av utmaningar.

Kärlek och relationer ​

Allt jag upplevt tidigare i livet har påverkat mina kärleksrelationer. Känslan av att inte räcka till, rädslan för att bli lämnad, svårigheten att våga ge tillit, allt det följde med mig in i mina första steg i kärleken. ​Jag var bara fjorton år. Den tid som var kort kändes som hela mitt liv när jag klev in i min första riktiga relation – en relation som skulle forma mig djupt. Under två år gav jag allt av mig själv. Jag ville så gärna bli älskad att jag offrade delar av mig som jag egentligen borde ha skyddat. 

​Det var inte enkelt. Ofta fick jag höra elaka ord. Jag kände mig otillräcklig, och jag bar skulden för nästan allt som hände. Oavsett vad han sa eller gjorde var det alltid jag som bad om ursäkt. Han bad aldrig om ursäkt och erkände aldrig att han också hade fel. Jag trodde hela tiden att det var mig det var fel på. ​Att höra sådant redan som fjortonåring satte djupa spår.

Jag trodde att det var min enda chans till kärlek, att jag var tvungen att stanna även när det gjorde ont. Och allt var inte dåligt – vi utvecklades tillsammans och jag vill tro att vi båda blev bättre människor på vägen. Men sanningen är att förhållandet var förstört långt innan det tog slut. ​Till slut var det han som lämnade. Men en månad senare ville han tillbaka. Och för första gången i mitt liv valde jag mig själv. 

Jag såg smärtan i hans ögon, såg hur sårad han var. För en sekund tänkte jag: "Jag klarar inte av att såra en annan människa på det här sättet, ska jag stanna för hans skull?" Men jag visste att det inte längre gick. Det var inte hållbart att alltid ta hänsyn till alla andra före sig själv. 

Idag lever många ungdomar under en enorm press. Redan från tidig ålder får vi höra att vi måste prestera, få höga betyg komma in på en bra utbildning och kämpa för att skapa oss ett bra liv. Vi lär oss tidigt att sätta upp mål och drömma om framtiden. Vi ska utbilda oss, få ett bra jobb, skaffa familj och kanske köpa hus. Men vad händer när man efter alla dessa år av kämpande kommer ut i arbetslivet och ändå har svårt att få ett jobb? 

Det finns många drivna ungdomar som har ambitioner och vill mycket, men som inte får möjligheten att visa vad de kan. Det blir särskilt tydligt i mindre städer där arbetsmarknaden kan vara begränsad och nya arbetstillfällen inte skapas i samma takt. I vissa fall kan det dessutom upplevas som att kontakter spelar större roll än vad man faktiskt kan. Då kan det vara svårt att känna att hårt arbete verkligen lönar sig. Samtidigt får vi i skolan ofta höra hur viktigt det är att gå i skolan. 

Det finns ett uttryck som jag har hört många gånger: "Om du inte går i skolan kommer du ingenstans och du får hamna på Ica." Men varför används Ica som något negativt? Alla kan inte eller vill inte bli poliser, advokater, läkare eller ha andra yrken som samhället betraktar som mer prestigefyllda. 

Ett samhälle behöver människor inom alla möjliga yrken. Att arbeta i en butik är inte ett misslyckande. Problemet uppstår när vi börjar värdera människors värde utifrån vilket arbete de har. Och pressen slutar inte vid skolan och arbetslivet. Ungdomar möter samtidigt en enorm utseende och kroppshets. 

Vi förväntas se bra ut, ha rätt kläder, rätt kropp och rätt stil. Men det får inte bli för dyrt och inte för billigt. Har man dyra kläder kan någon säga: "Vad leker du? Tror du att du är något?" Har man billigare kläder kan man i stället bli betraktad som fattig eller som någon som inte tar hand om sig själv. Samma sak gäller smink och utseende. Går man osminkad kan man få höra att man ser ofräsch ut eller inte tar hand om sig själv. Har man mycket smink kan man istället få höra att man är "för mycket".

 Det verkar som att det finns en oskriven regel om att man ska vara precis lagom. Man ska inte sticka ut för mycket, för då riskerar man att hamna utanför. Det här handlar egentligen om något större: status och tillhörighet. Ungdomar får ofta uppfattningen att man måste umgås med vissa människor för att vara "cool". Vissa intressen anses vara accepterade medan andra betraktas som töntiga. 

Man ska ha rätt kläder, rätt vänner, rätt fritidsintressen och rätt sätt att bete sig det är samma här om du är högljud är du jobbig om du är tyst är du tråkig det måste alltid vara lagom. Många strävar efter någon form av status och bekräftelse. Om du spelar hockey eller fotboll är det coolt medans om du sitter hemma och virkar anses du som töntig det är så ungdomar i vårt samhälle resonerar Detta kan skapa ett slags utanförskap. 

En människa som känner sig ensam och bortvald kan lätt söka sig till andra gemenskaper för att få den tillhörighet som saknas. Den gemenskapen behöver inte alltid vara positiv. Om en negativ grupp är den enda plats där en person känner sig accepterad kan det bli svårt att säga nej. Vi människor är flockdjur. Vi behöver andra människor och söker bekräftelse, gemenskap och känslan av att höra till. Därför tycker jag att det är motsägelsefullt att vi samtidigt pratar så mycket om otrygghet och utanförskap, men inte alltid funderar över hur vi själva behandlar andra människor.

 Vi kan klaga på att samhället är kallt, otryggt och splittrat, samtidigt som vi själva kan bidra till det genom att döma, förminska eller stänga ute andra. Ibland handlar det kanske om att skydda vår egen status. Om någon annan sticker ut kanske vi känner ett behov av att trycka ner personen för att själva känna oss säkrare. Vi har också blivit väldigt beroende av att myndigheter, politiker och andra samhällsinstitutioner ska lösa våra problem. Självklart har staten och myndigheter ett stort ansvar, men samhället består också av individer. Vi kan inte lägga allt ansvar på någon annan.

 Vi måste också våga fråga oss själva Vad gör jag för att bidra till det samhälle jag vill leva i? De flesta människor ser sig själva som snälla. Men det betyder inte automatiskt att våra handlingar alltid får positiva konsekvenser. Vi kan utesluta någon utan att ens tänka på det. Vi kan skratta åt någon, ignorera någon som står ensam eller sprida något på sociala medier utan att förstå vad det gör med personen. Ett exempel är åskådareffekten. 

När något allvarligt händer kan människor stå bredvid och titta istället för att ingripa eller ringa efter hjälp. I dagens samhälle har detta dessutom fått en ny spridning genom sociala medier. Istället för att hjälpa någon kan människor ta fram mobilen och filma. Vi ser människor bli misshandlade medan andra står runt omkring och tittar. Filmer från bränder, olyckor och våldsamma händelser sprids vidare. 

Någon kanske till och med får många visningar och följare på grund av någon annans lidande. Då riskerar en annan människas tragedi att förvandlas till innehåll och det är det dagens ungdomar gör för att få en slags uppmärksamhet och det får dom och det är helt sjukt det får än att ibland att fundera på vart människors samvete har tagit vägen och detta är pågrund av lyxlivet influncers visar på sina socila medier det är det alla ungdomar vill uppnå och tar alla sina chanser och det skrämmer mig. Det säger något om vår samtid. Sociala medier har gjort bekräftelse mätbar.

 Likes, följare och visningar kan få människor att känna att de har ett värde. Problemet är att jakten på bekräftelse ibland kan gå före medmänsklighet. Vi behöver därför börja prata mer om vilket ansvar vi själva har. Ett tryggare samhälle skapas inte enbart genom lagar, myndigheter och politiska beslut. Det skapas också mellan människor i klassrummet, på arbetsplatsen, på bussen, på internet och ute på gatan. Vi behöver inte vara perfekta. 

Men vi behöver bli bättre på att se varandra. Att vara en medmänniska kan vara att säga hej till någon som alltid sitter ensam. Det kan vara att försvara någon som blir mobbad. Det kan vara att ringa efter hjälp istället för att filma när något händer. Det kan vara att acceptera att någon har andra kläder, andra intressen eller andra drömmar än vi själva. Kanske behöver vi sluta fråga människor vad de har för status och istället börja fråga vilka människor de är. 

För ett samhälle där alla måste passa in riskerar att bli ett samhälle där många människor känner att de inte passar in någonstans. Och om vi verkligen vill minska utanförskap, otrygghet och ensamhet måste vi förstå att förändringen inte bara börjar hos någon annan. Den börjar också hos oss själva. 

Författare Blå Lilja 2008