Bortom systemets ramar och vad vi är satta att göra

Sånt där jag tänkte på under tiden som  jag räknade hur många äpplen som hade kommit på mitt  äppelträdet.

Det finns en ganska tröttsam likhet mellan hur gamla system har styrts och hur den akademiska världen fungerar i dag. Det handlar ju oftast om samma sak, att man ska hålla sig till fastställda lagar och hålla sig inom givna ramar. 

Man ska helst underordna sig någon auktoritet som bestämmer vad som är rätt och fel. ​Det byggs strukturer där vissa sanningar sitter på piedestaler, och om man inte har rätt stämplar eller titlar så förväntas man bara hålla tyst. 

Det blir ett slags stelbent tänkande som bara kväver det fria sunda förnuftet. ​ När titlar ersätter verkligt innehåll ​Det är ju ganska tröttsamt i längden. När man står vid sidan av de vanliga mallarna och bygger sin kunskap på faktisk erfarenhet och ett levt liv, så kan det ju kännas som att man ständigt kämpar i motvind. Akademin bryr sig ju mest om formen och struntar i innehållet. Det spelar liksom ingen roll hur viktig kunskap du har om den inte är förpackad på ett visst godkänt sätt. ​

Men riktig kunskap och en djup förståelse går ju inte att mäta i poäng eller fina titlar. Det kommer ju ur ett praktiskt arbete och av modet att faktiskt prova nya stigar och se vad människor behöver. ​Vår uppgift och det mänskliga ödet ​I botten handlar det ju om något mycket djupare, alltså vad vi faktiskt är infödda i för uppgift här i världen. Vi är ju inte här för att bara gå i samma gamla upptrampade spår som andra har ritat upp. 

Vi måste ju få bära fram vår egen unika del av det som vi vet är sant. ​

Som Einstein sa en gång, att tanken om människan och människans öde måste alltid vara huvudsyftet. Och på samma sätt måste ju det mänskliga växandet och de verkliga insikterna få stå i centrum, långt bortom alla stela system och yttre krav. 

När man tappar bort människan för att följa systemets lagar, då tappar man ju också bort meningen med alltihop. ​

Att våga stå på egna ben. ​

Det är klart att det kan kännas både lite läskigt och befriande på samma gång att släppa behovet av systemets godkännande. Man får slänga bort manualen för hur man ska vara och helt enkelt lita på sin egen röst. ​

När vi vågar mötas i rum där det finns äkta närvaro och ett genuint sökande, då öppnar det sig ju någonting helt nytt. Det är ju där den verkliga utvecklingen sker och där vi börjar bygga någonting som faktiskt är på riktigt för människan.