När systemet bygger sina egna trösklar

04.11.2026

​Under mina år inom arbetsmarknadssektorn har jag haft möjlighet att betrakta arbetsmarknadspolitiken från första parkett. Jag har arbetat inom den offentliga förvaltningen, hos privata kompletterande aktörer och har även en stark förankring i föreningslivet. I dessa olika roller har jag mött ett stort antal individer med helt skilda förutsättningar och bakgrunder. Utifrån alla dessa erfarenheter framträder ett allt tydligare mönster. 

Samtidigt som det offentliga gärna talar om inkludering och minskade klyftor, byggs det upp strukturer som i praktiken riskerar att exkludera stora grupper och hämma det privata och lokala initiativtagandet. ​Det första tydliga hindret är det akademiska nålsögat och den snäva certifieringshetsen. Vårt skolsystem och den högre utbildningen är utformade efter en väldigt specifik teoretisk mall. 

Men man behöver varken ha en diagnos eller en funktionsvariation för att den akademiska vägen ska kännas fel eller vara stängd. Människor bär på helt olika livserfarenheter, begåvningar och vägar i livet. Att sakna ett komplett betyg i vissa teoretiska ämnen innebär inte att man saknar kompetens, klokskap eller förmåga att göra en stor insats i samhället. ​ 

När staten och regionerna ändå stegvis höjer kraven på statligt godkända eller internt legitimerade utbildningar begränsas handlingsutrymmet för all alternativ kunskapsinhämtning och reell kompetens. 

Ett tydligt exempel på denna tendens syns inom vård och regioner, där det i vissa fall ställs krav på specifika offentligt styrda utbildningar, som till exempel inom KBT, för att man överhuvudtaget ska kvalificera sig. 

Den officiella motiveringen är ofta kvalitetssäkring, men den faktiska effekten blir att andra relevanta kompetenser, beprövad erfarenhet och praktiska vägar till kunskap stängs ute. ​En annan påtaglig utveckling handlar om hur den offentliga sektorn i allt högre utsträckning kliver in och konkurrerar på privata marknader. 

Kommuner etablerar idag egna verksamheter inom områden som traditionellt har tillhört den privata sektorn eller civilsamhället. 

Det handlar om allt från kommunala coachinginitiativ till återbruksverkstäder och second hand-butiker. När offentliga medel och subventionerade anställningsformer används i dessa verksamheter skapas en helt ojämlik konkurrenssituation. För den enskilda individen blir det betydligt svårare att starta och driva egna fristående företag när kommunen uppträder som en skattefinansierad konkurrent. ​

Även när fristående aktörer tillåts gå in som kompletterande aktörer begränsas handlingsutrymmet kraftigt genom offentliga upphandlingar och stela ramavtal. Lagen om offentlig upphandling och myndigheternas avtalskonstruktioner fungerar ofta som ett verktyg för total styrning. I stället för att låta leverantörerna anpassa insatserna efter vad medborgarna faktiskt behöver, går myndigheter som Arbetsförmedlingen in och dikterar exakta ramar. 

Om en aktör försöker gå utanför dessa stela mallar för att göra det som är bäst för individen, möts man snabbt av varningar och hot om uppsagda avtal. Resultatet blir att regellydnad gentemot myndigheten prioriteras högre än verklig nytta för människan. ​

Till detta kopplas den så kallade projektkarusellen och hur projektpengar i praktiken används för att ta över andras initiativ. Ofta startas projekt där eldsjälar och fristående aktörer lägger ner ett enormt engagemang och bygger upp fungerande verksamheter från grunden. Under projekttiden kartläggs strukturerna och metoderna noggrant av det offentliga, och när några år har gått och verksamheten visat sig framgångsrik väljer kommunen ofta att fasa ut de ursprungliga initiativtagarna för att ta över hela konceptet i egen regi. ​ 

Men i detta övertagande går själva kärnan förlorad. Hela syftet med en fristående verksamhet eller förening är ju att skapa en oberoende frizon för individen. När stödet ges utanför myndighetssfären slipper människorna känna sig övervakade, de slipper långa kösystem och den förödmjukande känslan av att bollas runt mellan olika handläggare och beslutsprocesser. Det fristående initiativet värnar människors integritet och bygger på ett äkta förtroende. 

När kommunen "kommunaliserar" verksamheten ersätts denna flexibilitet och närhet av byråkratiska rutiner  och då uteblir också de goda resultaten. ​ Det blir inte minst tydligt när man ser vilka aktörer som får det långsiktiga förtroendet och resurserna. Vi har fått ett system där ett fåtal stora, etablerade riksorganisationer har fått ett slags monopol på expertrollen och bildar en gräddfil till medlen. 

Pengarna snurrar runt i samma bekanta kretsar mellan stat, kommun och de stora organisationerna, medan de mindre lokala föreningar och eldsjälar som faktiskt skapade resultaten lämnas utanför när strukturerna väl har sugits upp av systemet. ​ Allt detta resulterar i en mycket viktig fråga om vem som egentligen skapar klyftorna och för vem byråkratin faktiskt finns till. 

Analytiker och myndigheter pekar ofta på ökande klyftor och en matchningsproblematik som förklaring till arbetslösheten. Men det är befogat att ställa frågan i vilken utsträckning systemet självt bidrar till att upprätthålla dessa klyftor genom sina egna teoretiska trösklar, sin monopolisering och sin hårda avtalsstyrning.

 ​För att skapa en arbetsmarknad som faktiskt inkluderar alla behöver vi en tydlig kursändring. Både utbildningssystemet och myndigheter behöver börja värdesätta reell kompetens, praktisk färdighet och framför allt värdet av det fristående och obundna stödet. Vi måste ge aktörerna förtroende att forma insatserna efter människornas verkliga behov  utan att låsa fast dem i rigid avtalsstyrning eller suga upp dem i kommunal regi. 

Det är dags för en saklig debatt om om hur vi bygger ett samhälle där resurser och system finns till för att stötta människors verkliga kraft och integritet, i stället för att bara upprätthålla sig själva.

Share