​När systemet skyddar rovdjuret: Om narcissismen på arbetsplatsen och kravet på ett genuint ledarskap

Detta blogginlägg handlar om en dysfunktionell arbetsmiljö och....

Nyligen pratade jag med en förtvivlad chef som på ett lite finare sätt försökte förklara sin svåra situation och vad hon faktiskt stod i. Jag ställde en direkt fråga till henne och undrade om arbetsplatsen hade några informella ledare, och hon svarade ja utan tvekan. Det där samtalet satte igång tankar om hur det har blivit på våra arbetsplatser, och det finns en tystnad som vilar över många svenska verksamheter. 

En lamslående tystnad där den som har ögon att se med väljer att titta bort, därför att priset för att säga sanningen helt enkelt blir för högt. Bakom fina värdeord, trivselhäng och fikarummets trevliga fasader utspelar sig ofta iskalla maktspel som styrs av individer med djupt destruktiva drag. ​Vi känner alla igen mönstret. Den dominanta personen som sprider rykten, subtilt baktalar, fryser ut och strategiskt flyttar fram sina positioner med hjälp av sina lojala medhjälpare. Det handlar om ett dolt sabotage som mal ned människor inifrån. 

Medhjälparna fungerar som en sköld som skyddar förövaren och ser till att fasaden hålls intakt, medan den som drabbas står helt ensam kvar i kylan. ​När systemet sedan konfronteras så rinner det ofta ut i sanden. Chefer och ledningar orkar inte ta tag i sakerna, de tröttas ut av de ändlösa konflikterna och väljer minsta motståndets väg. 

Problemet är ju att den här typen av narcissist nästan alltid tar rollen som en destruktiv, informell ledare i gruppen. Och mot en person som saknar spärrar, empati och inre skam, och som dessutom backas upp av ett följe som försvarar hen, är det näst intill omöjligt att vinna en utdragen kamp med vanliga och sunda metoder. Psykopaten räknar kallt med att omgivningen till slut ger upp av ren utmattning.

 ​Frågan som måste ställas, och som vi måste våga hålla högt, är hur det faktiskt har blivit så här. Hur kan en person som systematiskt bryter ner andra få ett ogenomträngligt skydd bara för att hon eller han är fast anställd och har varit på arbetsplatsen längst? 

Hur kan skyddsnäten väga tyngre än rätten för vanliga människor att gå till sitt arbete utan att bli utsatta för utfrusning, hot och psykisk terror? ​Om vi på allvar ska förändra arbetsklimatet så räcker det inte med ytliga policys eller att man uppmanar den som drabbas att bita ihop. 

Det krävs chefer med ett tydligt och oräddt ledarskap som ser igenom spelet. Men det räcker inte heller hela vägen om inte regelverket ändras. Arbetsmiljöverket och lagstiftningen måste faktiskt ha riktiga och konkreta rutiner för hur man hanterar sådana här situationer, så att det blir möjligt att avskeda en människa som systematiskt förstör för andra på det här sättet. ​

En arbetsplats där människor ska växa, läka eller bara utföra sina arbetsuppgifter kan inte tillåtas fungera som en fristad för dem som bygger sin egen storhet på andras undergång. Det är dags att kräva ett system byggt på sann ordning, klarsynthet och verkliga konsekvenser.