Priset och skönheten att faktiskt se sanningen.

31.10.2026

Det var en envis förkylning att hålla i sig och vara jobbig. Lite som att gå under jord i en vecka.

​I veckan skickade min pappa ett sms om att jag borde se Vetenskapens Värld.

 Det var kanske inte riktigt så spännande som jag trodde från början, men så fick jag plötsligt guidning av det högre att jag skulle spåna vidare på det här med Wimpar och mörk materia.​

Jag letade upp ett program med forskare som begav sig långt ner i ett berg för att deras lab lokaler låg skyddade från strålningen. 

Det är ju sannerligen svårt att hänga med i alla svåra experiment med LUX-ZEPLIN-teknik och xenon , jag stod nästan där med en tanke om att de försöker bränna upp hjärnan på mig! Men då fick jag det snabba svaret att fokusera på den ultravioletta strålningen, och jag minns hur jag under några tillfällen i mitt liv har använt just denna strålning.​

Efter det utbrast jag: Hur sjutton ska jag kunna förklara detta?

​Jag förstår ju, eftersom jag själv har gått igenom processerna. Men förstår vetenskapsmännen själva att det de egentligen gör är att spegla hur medvetandet utvecklas? 

Hur själen tar personligheten i besittning, hur kausalkroppen smälter ner, och hur över och underatomer smälter samman till en enda enhet, ett enda intellekt med skapelsen?​Jag vette sjutton hur jag ska sätta ord på detta så att det blir bra, men ibland är det yttre och det inre exakt samma sak.​

För att kunna nå de högre nivåerna, för att ens kunna börja registrera eller förstå det som ligger bortom den fysiska materien, krävs det en total transformation av forskarens eget medvetande:​Man måste släppa egot, eftersom egot existerar i den lägre, reaktiva delen av hjärnan och i det horisontella tidsperspektivet.​

Man måste ha den disciplin och det förhållningssätt som gör att man kan samverka med devorna (naturkrafternas och de subtila energiernas byggmästare). 

Devorna kan aldrig kontrolleras med manipulation eller intellekt; de svarar enbart på ren, oegoistisk och högre koherens. ​När man kliver in i sammansmältningen och vertikaltiden rör man sig inte längre på det enbart fysiska planet.

​Man öppnar upp för de solära och planetära atomerna, den subtila, levande väv som håller hela kosmos och själsstrukturen samman.​

Forskarna i gruvan tror att de studerar det yttersta mörkret i universum, men de ser bara den fysiska mekaniken.

Att komma i kontakt med själva essensen av de sollära och planitära energierna det är en fin men ensam upplevelse

Share