​Så funkar det i Sverige: Illusionen av valfrihet och kontrollens dolda maskineri

​Vi lever ju i en demokrati, och på ytan talas det ofta väldigt vackert om valfrihet, mångfald och att civilsamhället ska blomstra. 

Men när man skrapar lite på den där polerade ytan, särskilt ute i kommunerna och på statlig nivå​ och i det system vi har idag​, så uppenbarar sig faktiskt en helt annan verklighet. 

Det handlar om ett slutet system där kontrollen av resurser och makt är viktigare än att faktiskt lösa de problem som finns. ​Låt oss kasta ljus över det dolda maskineri som styr vart skattemedlen och makten egentligen tar vägen i Sverige av idag.

 ​Den kommunala monopoljakten ​

På ena sidan ser vi hur den offentliga apparaten, ofta i kommuner med stark politisk styrning​ som i min kommun​, systematiskt arbetar för att konkurrera ut oberoende företagare och initiativ. 

Vi ser ju otaliga exempel på hur kommuner bygger upp egna parallella verksamheter inom områden som exempelvis återbruk, trädgårdsfix, enklare hemfix och olika arbetsmarknadsinsatser. ​Det här är en dubbel fälla som drabbar många. För det första, genom att driva egna konkurrerande verksamheter med skattemedel, så blockerar kommunen utrymmet för fristående entreprenörer som faktiskt vill och kan göra jobbet mycket mer effektivt.

För det andra, genom att dra till sig alla resurser i egen regi, som till exempel externa tjänster som extratjänst för några år sedan heter något annat i dag då termerna ständigt byts ut, så skapar kommunen sig egna interna arbeten och en total kontroll över flödena, samtidigt som man effektivt hindrar en genuin och oberoende arbetsmarknad att växa underifrån. ​

Budskapet till medborgaren blir väldigt tydligt: 

Det är bara det offentliga som ska ta hand om det sociala och driva verksamhet, och det ska ske helt på deras villkor. ​Illusionen av oberoende projektmedel ​På den andra sidan, och parallellt med den kommunala kontrollen, finns det ju det här enorma systemet med projektmedel​ som ser så lockande ut på ytan med sina vackra ord​. 

Det kan handla om statligt finansierade EFS-projekt, Vinnova-satsningar eller andra typer av utvecklingsmedel som finns att söka. Ofta utmålas ju dessa som fantastiska möjligheter för eldsjälar och organisationer ​som du och jag​ att göra skillnad och utveckla sin verksamhet. ​

Men vad händer då när man söker och blir involverad i ett sådant projekt? Jo, man dras in i strikta ramverk och ett uppifrån-och-ned-perspektiv som är väldigt svårt att ta sig ur när man väl är inne. 

Pengarna ser ut att vara ett stöd och en hjälp, men i praktiken fungerar de som kedjor som håller fast verksamheten och styr den i en viss riktning. 

Projektet har sina givna ramar, och så fort den verksamhet man bedriver börjar närma sig en genuin och fri utveckling som faktiskt skulle göra verklig skillnad och hota status quo​ genom att visa på ett bättre och friare alternativ, ja då drar systemet åt snaran direkt. 

Du får snällt hålla dig inom den förutbestämda boxen och får faktiskt inte äga eller styra projektets riktning i den riktning som egentligen behövs för att lösa problemet i grunden. ​Målet är alltså inte att lösa ett problem på gräsrotsnivå, utan snarare att hålla verksamheten inom kontrollerade former så att det etablerade systemet inte hotas på något sätt. 

Och det värsta av allt är ju att i slutändan är det alltid kommunen eller en av deras styrda NGO-föreningar som skall vara den som tar över och äger projektet​ och den verksamhet som byggts upp​ när projekttiden är slut. De använder alltså eldsjälarnas passion och gratisarbete under projekttiden för att sedan roffa åt sig det färdiga resultatet. ​

Studieförbunden och det osynliga nätverket ​

Samma logik gäller ju faktiskt för de etablerade studieförbunden​ och den verksamhet de bedriver​ som till exempel ABF​ och de andra stora förbunden​.

 De ser ju ut att vara en självklar del av det fria folkbildningsarbetet, och det är väl tanken också, men i realiteten är de inkapslade i precis samma maktapparat. Vem som får bidrag och vilka utbildningsprojekt som ska prioriteras styrs av de osynliga trådarna i bakgrunden. Det handlar sällan om en genuin kunskapsuppbyggnad som utmanar den rådande ordningen, utan snarare om att upprätthålla den ordning som redan finns och bevara status quo. ​

Oberoende initiativ och idéer som växer underifrån kvävs systematiskt och systemet ser helt enkelt till att hålla dessa krafter utanför inflytande. ​

Slutsats: Att bygga från grunden utan beroende ​

När vi summerar de här mekanismerna – den kommunala monopoljakten, de kontrollerade projektmedlen med sin fula slutkläm att ta över allt, och studieförbundens roll i spelet – så ser vi en väldigt tydlig bild av hur det faktiskt funkar i Sverige idag.

 Det är ett system som är konstruerat för att upprätthålla sig själv och kontrollera resurserna, inte för att lösa problem på ett hållbart sätt underifrån medborgarna. ​Det finns väl inget bättre eller sämre inom den här strukturen, allt är ju kopplat och styrs i grunden av samma överordnade mekanism. ​

Det är därför det är så avgörande att stå helt fri från de där statliga och kommunala brödsmulorna. Först när man bygger sin egen struktur, sin egen kunskap och sina egna kanaler helt utan beroende av projektmedel, statliga medel eller etablerade studieförbund, skapar man något som är genuint och som inte kan monteras ner eller styras av det politiska spelet. ​